 Det var ett mycket bra och tänkvärt inlägg du gjort om "livets efterrätt", Christina. Sådana tankar kommer mig att tänka till lite och förhoppningsvis även andra föräldrar. Allt prat om barn och barnbarn är egoistiskt, speciellt vi mammor är egoistiska. Fast i de flesta fall är det bara tanklöshet, vi är så uppslukade i vår roll som mammor, att vi inte tänker oss för. Jag tycker det är bra, att göra som du gör, tala om hur det känns och hur man tänker då man inte kunnat få barn. Det är lättare för alla parter. Det blir lite lättare att förstå varandra och respektera varandra. Samtidigt måste jag ställa mig en fråga. Jag undrar om inte barnlösa par har något annat som är värdefullt, något som inte vi andra har. De har en ödmjukhet mot varandra och är mer rädda om varandra. Visar större tacksamhet för vad ni har. Men det kräver förstås det stora kraftprovet att ha insett och accepterat, att så här är det. Det finns så mycket annat i livet som blir deras uppgift. Föräldrars liv kretsar så mycket runt barnen, att de glömmer den viktiga delen, att fortsätta värna om varandra och skydda kärleken. Vi människor lever så intensivt, att vi glömmer bort att ta vara på livet. Vi måste kunna stanna upp och begrunda samt tänka på livet som ett lån. Varje dag är en utmaning, vi vet inte från sekund till sekund vad som kan inträffa. Ingen ska behöva känna sig "snuvad" på detta. Det viktigaste är själva livet, den förrätt som vi alla har. Om vi låter oss väl smaka av förrätten, så vill inte alla ha efterrätt. Barnen kan tänkas vara tillbehören, grönsaken eller lingonen till förrätten och det har inte alla heller, men njuter ändå av måltiden. Alltså är det så, att vi alla behövs och är lika värda, med eller utan barn. 
Ett varmt tack Birgitta för ditt engagemang. ~Christina~
|
