En liten harpalt hittade jag i rännstenen.
En förskrämd liten näpen ljusbrun varelse.
Med öron så stora som låg utmed ryggen.
Jag tittade mig omkring, 
såg inte någon orolig harmamma.
Kanske det var den platta djurkoppen 
jag hade kört förbi på motorvägen?

Palten hade drivits ut av hunger.
Bort ifrån sitt trygga tillhåll under busken. 
Mamma  hade sagt till honom
 att stanna där under grenarna,
 tills hon kom tillbaka och det var dags för mat. 

Men hon kom ju aldrig och han blev såååå hungrig.

Skutt som jag kallade honom 
fick följa med i bilen hem till mig.
Han fick en egen låda att bo i
 och en liten nappflaska som jag fyllde 
med ljummen valpvälling.
 Små harpaltar tål inte vår kondenserade mjölk, 
sa veterinären som inte gav något hopp
om att Skutt skulle klara sig i min omvårdnad.

Första dagen fick han följa med på en cykeltur till min arbetsplats.
Men efter att ha konsulterat
böcker om harar på biblioteket,
 förstod jag att om jag bara sa till honom 
att stanna i sin låda medan jag jobbar
 så kommer maten ikväll, gick allt bra.
Han skuttade glatt omkring i lägenheten.
Lämnade små visitkort efter sig på harars vis, 
men kissade gjorde han i sin låda.
Mina två små hundar tyckte inte om gästen.
De tog en stor sväng runt honom när han sökte kontakt.
Skutt fick följa med på vår kvällspromenad 
för att lära sig att beta  gräs och skala av barken på små grenar. 

Han växte fort, fort och fick flytta till landet.
Han fick bo i en hönsgård
som inte hade några hyresgäster.

På eftersommaren var det dags att släppa ut honom i det fria. 
Grinden mot friheten öppnades och ut for Skutt.
Han vände sig inte om och tackade för hjälpen.

Friheten och skogen var hans .

Jag hade gjort mitt och veterinären hade fel.

Här kan du läsa lite fakta om vår vanligaste hare 
och en liten dikt av Gustaf Nessberg.

Lallas Grafik
Sidan omarbetad 2 dec 2002