|
Dagen idag var en underbar dag.
Den var min.
Jag steg upp på morgonen pigg och beslutsam.
Idag skulle det
bli av.
Idag skulle jag ta min tidiga morgonpromenad
den som jag så
länge tänkt på.
Maken skulle iväg till jobbet,
därför fick jag skjuts en bit bort
innan näsan fick peka hemåt.
Solen sken och vinden var stilla.
Daggen hängde som
glittrande kristaller i gräset.
Morgonkylan fanns där
den nöp lite i kinden
och fick näsan att kännas kall.
Vi, min lilla hund och jag,
gick där på den lilla vägen ute
på landet.
Inga sommargäster kvar.
Allt var stilla och tyst. Allt andades frid.
Långt där borta
råmade en ko, det lät ensamt och övergivet.
Inget motorljud,
inget ljud överhuvudtaget
mer än suset av
naturen och mina egna steg på vägen.
Sjön ligger där som en spegel
med sina övergivna båtar.
Dom väntar säkert på vinterförvaringen,
där dom kan stå och
drömma om nästa sommar.
Den som skall bli mycket bättre än den som gick.
I skogsbrynet på ängen står det fem rådjur.
Alla vänder
sig mot mig,
riktar sina stora trattliknande öron mot mig.
Stannar för en
stund upp med sitt betande
för att ha total kontroll över vilken riktning
min
promenad har,
mot dom eller bort därifrån.
När dom konstaterar att jag har en ofarlig färdriktning
återgår dom till sitt eviga ätande.
Solen lyser och
morgonen är tidig.
Daggen ångar upp ifrån ängen i det varma solskenet.
Rådjuren står där ute i det långa gräset,
glänser som av guld när
strålarna träffar deras kroppar.
Någonstans ifrån kommer ett hest skrik.
Förmodligen en gröngöling på väg mot ett annat träd för att leta ätbart.
Själv är jag strax hemma när jag ser den höstsprakande lönnen
som brinner i
morgonsolen,
rött, gult och orange.
 
Nu skall det smaka gott med frukost!
|
