Han hade dragit fram sin lilla pall till mammas symaskin
 som stod under köksfönstret.
En gammal symaskin med underrede av gjutjärn,
 snirkligt, svart och tungt. 
På natten täcktes den med en huv av trä
 som hade snirkliga förgyllda handtag.


Lille Erik stod på knä på sin pall och hängde med armarna på
 symaskinsbordet medan mamma sydde.
Han pillade med nålar och trådrullar 
samtidigt som han vickade på stolen lite otåligt.
Måttbandet som mamma annars hade hängande runt nacken
hade han rullat upp till en liten rulle med hjälp av tummen och pekfingret.
Det var en liten konst Erik hade lärt sig att behärska.
Eriks mamma var traktens sömmerska och sydde varje dag,
 det var hennes sätt att dra sitt strå till familjen.



Eftersom det här var länge sedan drevs inte symaskinen med elkraft. 
Eriks mamma fick trampa upp och ner på en stor platta,
 lika snirklig och svart som underredet.
Upp och ner, ner och upp
 medan hon styrde tyget med båda händerna under pressarfoten.
Erik stod bredvid på sin lilla pall 
Han längtade efter den stunden som han visste skulle komma.
Den stunden när mamma reste sig från stolen, sträckte på ryggen och sa:
Nej, nu får det vara bra för idag.
Då var äntligen ögonblicket inne när Erik fick låna symaskinen för sin dröm.



Han satte fast måttbandet på symaskinsbordet,
 satte sig tillrätta på stolen och trampade igång.
Men nu var det inte längre en vanlig symaskin 
med underrede av gjutjärn som stod under köksfönstret.
Nej nu var Erik i sin drömvärld.
Nu hade han förflyttat sig till kyrkan och satt vid den stora kyrkorgeln
och spelade ett preludium.
Han trampade på orgelns pedaler medan fingrarna löpte utmed måttbandet 
som föreställde orgelns tangenter. 
Han trampade och fingrade på måttbandet 
lyssnade i sin fantasi på de ljuvliga tonerna han lyckades frambringa
ur mammas symaskin som stod under köksfönstret.


När jag träffar Erik är han pensionär.
Han hjälper mig tillrätta i den handarbetsaffär han äger tillsammans med sin hustru.
Jag brukar köpa garn till mina stickningar i den här butiken.

När jag frågar om han fortfarande stickar sina underbara tröjor svarar han;
 Oh nej, det är tre år sedan jag slutade.
Lyckligt leende anförtror han mig att hans intresse  vänts mot ett helt annat håll.

En dröm har gått i uppfyllelse, en pojkes dröm.
Idag behöver han varken mammas symaskin eller något måttband för att spela på en orgel.
Idag åker han runt i kyrkorna i Sälenområdet och spelar på en riktig kyrkorgel.



När han med stor inlevelse och glada ögon
berättar sin historia för mig, i sin lilla mycket speciella butik strax nedanför fjället ,
blir jag mycket rörd.
Tänker  att det aldrig blir för sent att förverkliga sin dröm.
Trots att åren går och man åldras
 finns möjligheten kvar att drömmen till slut skall bli verklighet.

Håll din dröm levande 
 så kommer möjligheten förr eller senare.


 

Medlemsgrafik från Lalla
Ny sida 7 febr 2002