Hemma på våran gata....

Hemma på våran gata,
 skulle Stina på Saltkråkan sagt.
Hemma på våran gata,
 när min syster och jag var små flickor hade vi luciafest.
 Min syster Margaretha är född den 12 dec 
Hon kom till familjen som tärna,
lucian fanns sedan några år tillbaka.
När minstingen blivit ett par år, 
när hon kunde gå stadigt,
 tyckte vår mamma att det var roligt
att ordna luciafest
 istället för det traditionella barnkalaset. 

Hon bjöd in lekkamrater och små kusiner 
för att gå omkring och 'lussa' i trappuppgången.
Någon fick vara Lucia
 och de andra tärna, stjärngosse, tomte, sotare, bagare 
eller pepparkaksgubbe.
Mamma gick som förtrupp, 
anförde sången, släckte trappljuset 
och knackade på hos grannarna.
Vi var fullt upptagna med att vara allvarliga
 och sjunga rätt.
 Nästippen var kall av nervositet,
 händerna var som isbitar,
 när vi gick trappa upp och trappa ner. 
Fnittret var inte långt borta.
 Det som oroade oss mest var det där kritiska stället i
luciasången
 när man antingen skall gå upp eller ner i tonskalan 
beroende på vilken gång i ordningen man sjunger. 
Om det var någon som gick upp när det var ner 
blev stämningen laddad och hysteriskt fnitter utbröt.
Granntanterna njöt, 
satt där med händerna i knät 
och tittade med ett småleende på oss.

Detta var före tv-åldern 
och kraven på underhållning var inte så stor.

Undrar om det inte var bättre förr ändå?