|
|
Barn en guds gåva. En herrens nåd. Efterrätten i livet. Någonting att njuta av när livet har vänt och trappan bär utför. Vi som inte har benådats och inte har någon efterrätt att avnjuta. Hur tänker vi? |
 |
|
|
|
Barn en guds gåva. En herrens nåd. Efterrätten i livet. Någonting att njuta av när livet har vänt och trappan bär utför. Vi som inte har benådats och inte har någon efterrätt att avnjuta. Hur tänker vi? |
|
|
Att inte bli med barn när alla i ens omgivning har förväntningar är en traumatisk upplevelse. Man blir sårbar i sin längtan. En längtan som blandas av både avund och av orättvisan i livet. Eftersom livserfarenheten i så unga år inte har någon stor påse av visdom att plocka ur är den svår att hantera. Förr, innan p-piller och aborter fanns var det en katastrof att bli med barn före äktenskapet. Förmaningarna var många och hotfulla för att det inte skulle ske. I dag är allt enklare. Ingen skam faller över familjen om en dotter väntar barn före ett stabilt förhållande. Mor och barn får dessutom idag ett bättre socialt skydd. Mycket har hänt sedan 40-talisterna började sätta barn till världen. Det är dom som idag blir mor- och farföräldrar. Historien upplevs igen. Inga barn alltså inga barnbarn och man är snuvad på efterrätten. Då går tankarna tillbaka i tiden. Till den tid då barn var den enda centrala frågan. När kyrkklockorna hade ringt men ingen baby anmälde sin ankomst. När omgivningens blickar endast tittade efter en växande mage. När man med sorg i hjärtat berättade att det inget blev. Då tankar tänktes: det hade ändå varit bättre att bli med barn, trots förmaningarna från föräldrahåll. Sen då när alla vänner hade alla sina barn omkring sig! När alla samtal och möten handlade om växande magar, blöjor eller vaknätter. Då stod man helt utanför. Visst fick man inbjudan till att deltaga i samtalet men det var ändå bara på låtsas. Det fanns ju ingen egen erfarenhet att dela med sig av. Lite som att leka med dockor. Barn kunde lånas en liten stund för att släpas med på matiné. Sitta barnvakt var ett annat alternativ där det gick att leka mamma pappa barn. Men utanförskapet fanns där, hela tiden. Det fanns en mellanperiod där umgänget kunde vara lite mer normalt. Sällskapslivet levde upp igen. Föräldrarna hade lite mer tid för sig själva och sitt umgänge. Man var en i gänget igen, nästan i allafall. Nu då när alla 40-talister har fått barnbarn. Då har tiden skruvats tillbaka . Man återupplever småbarnstiden igen, men ändå helt annorlunda. Vännerna försvinner, Helt uppslukade av det oerhörda som hänt. Visst går det att förstå att barnbarn är livets efterrätt. Ljuvliga små varelser som man själv är upphovet till måste vara en enorm upplevelse. Som barnlös blir man utanför igen. Det går inte att sakna något man aldrig har haft, vidhåller jag. Men håll med om att det är ändå ganska gement, att totalt ha missat en av livets viktigaste, underbaraste och största erfarenheter. Den att bli och få och uppleva ett eget barn.
|
Det kom
ett svar på mitt inlägg.
Ett svar med andra reflektioner och andra synpunkter.
Svaret kom från Birgitta som dagligen arbetar med människor.
Läs vad hon skrev här.
Läs
här vad Gunilla har för upplevelse av sin barnlöshet
som fick ett lyckligt slut.
