 |
 |
 |
||
|
|
||||
|
|
|
||
|
|
||||
På
den inledande sidan berättade jag
att vissa dikter kunde betyda något
speciellt
vid ett speciellt tillfälle.
De här orden hjälpte mig en gång för länge sedan.
Jag fick dom av min syster
som i sin tur hade fått dikten någonstans
ifrån.
Den har följt mig säkert i 25 år,
på skrivbordet eller i min
kalender.
Jag har ofta delat med mig,
hoppats att den varit till samma tröst
för mottagaren
som den var för mig den gången.
 |
 |
|
Inte alla dagar kommer man i stämning fastän solen skiner varmt och skyn är blå. Man kan gripas av en dov och djup beklämning som ej några lyckopiller kan rå på. Allting tycks så meningslöst. Man måste tvinga sig till arbete fast allting tar emot. Finns det ingen väg ur mörkret ? Finns det inga glädjeämnen som ger tröst och bot? Nej, det enda är att låta tiden verka. Sakta, sakta skrider den och läker den. När man åter gläds åt solsken, trast och lärka, molnens gång och livet, är man kry igen. Författare okänd
|
Apropå OS Den förste
|
Sidan omarbetad 6 mars 2001
