Andra söndagen i november.

En sedvänja som kom till Skandinavien 1949
 och kanske lanserades för att i någon mån skipa rättvisa mellan far och mor,
 eftersom det var mer fokus på Mor och hennes dag i maj.
 På senare år har dock försäljningen av olika typiska farsdagspresenter ökat 
vilket pekar på att far anses lika viktig som mor att fira.

Min egen pappa som hette Sven finns inte längre
 men bevarat i minnet finns många bilder och många roliga episoder av honom.
 Han föddes 1914 och fick leva till 1975, fyllda sextio men inte sextioett.
Han växte upp i Linköping tillsammans med sin mamma , min farmor, Ellen. 
En fattig barndom präglade honom
 eftersom det inte fanns någon pappa i familjen som klarade försörjningen. 
Han fick tidigt hjälpa till med att dra sitt strå till stacken.
 Bära ut tidningen på morgonen, klara skolan och därefter cykla omkring som springpojke.
Det ansvaret blev för stort och fick konsekvenser.
 Han var tretton år och vägde 28 kilo när han blev buren till sjukhus för vård.
Någon diagnos finns inte bevarad, men undernäring och felaktig och ensidig kost kan jag gissa.
 Utbränd är ett annat mer modernt och  slarvigt använt ord som dyker upp i mitt medvetande. 



Av brev som finns sparade från den här tiden
 framgår det att han från sin sjuksäng oroar sig för sin ensamma mamma och hennes (deras) ekonomi.
En trettonåring med försörjningsbörda och ansvar.
Det var så det var på den tiden när det sociala omhändertagandet inte fanns.

Han skriver från sin sjuksäng att han ökar i vikt och längtar efter godis,
 frågar om pengarna kan räcka till det.
 Han ber sin mamma baka en sockerkaka för att ta med vid nästa sjukbesök.
Tillägger att det räcker med ett ägg i kakan eftersom han vet att allt kostar pengar.

Mina tankar irrar bakåt i tiden,
 jag tänker på all den omsorg han gav oss när min syster och jag växte upp.
Han var alltid den som satte sin familj i första rummet
 vilket jag kan förstå med den bakgrund han hade.

             Pappa Sven tyckte mycket om sina flickor och jag kommer ihåg att vi förväntade oss små presenter när han kom hem (han var handelsresande) eftersom han hade skämt bort oss med det.
En påse karameller gjorde mig himlastormande lycklig men mamma lite arg
 eftersom det inte var nyttigt med godis.
 Men pappa han tyckte det var så härligt att se min glädje så därför fortsatte godisätandet.

Elisabet som är mitt andra namn liksom både min systers och mammas har alltid firats speciellt.
 Han köpte alltid lika saker till oss tre, hans flickor.
 Ett par strumpor, ett halsband eller en vas, inget stort men lika, det var viktigt.
När vi arbetade åkte han runt till våra arbetsplatser och överlämnade gåvan,
 inte med några stora yviga gester utan med glädje och värme.

Här är vi på söndagspromenad.
 Finklädda, jag med vit kaninmössa och muff med silkessnodd och vita damasker.
 Jojo tjusigt skulle det vara.
 Gammalt bröd var bra att mata änder med från strandkanten vid Stångån.
Pappa som var en riktig retsticka tog alltid ett steg framåt eller stod för nära kanten i min smak.
Jag var så ängslig att han skulle trilla i att jag höll i rocken med ett hårt grepp.
En känsla jag ännu idag kan framkalla,
 rädslan att se honom, min pappa, försvinna i det kalla vattnet.

Glad och vitsig, alltid med något skämt eller en rolig historia att berätta.
Han var gängets givna medelpunkt med texter till kända sångvänliga melodier.
Alltid med några verser gömda i kavajfickan.
Verser som hade uppkommit när han gick fram och tillbaka i hallen och diktade.
 Färdigklädd sånär som på slipsen och kavajen i feststämning eller kanske det var den han hämtade när han stegade fram och tillbaka i hallen.

 Få är som far och ingen som mor.

Gråt inte för att jag är död jag finns inom dej alltid du har min röst den finns i dej den kan du höra när du vill du har mitt ansikte min kropp Jag finns i dej Du kan ta fram mej när du vill Allt som finns kvar av mej är inom dej Så vi är jämt tillsammans Barbro Lindgren

Två andra minnesbilder av min pappa.

Ett kärt julminne
Kräftfångst

HEM
 TILLBAKA

Grafik från Mary och Lalla
Ny sida 3 nov 2002